Ja. Jag antar att de flesta någon gång drabbats av bristande motivation och ska jag vara ärlig så har jag haft det i nästan två år, iallfall med hästarna.

Sedan jag kan minnas har jag haft ont i lederna vilket såklart drar ner motivationen över lag, men när jag fick Ella så åkte motivationen upp till max. Jag älskade att åka till stallet och ta hand om MIN ponny, rida var en bonus. Jag älskade att mocka, smörja läder, sopa stallgången, fixa maten m.m. Allt som hade med Ella att göra älskade jag. Jag såg alltid fram emot att få åka till stallet, även om det var snöstorm och bussen var försenad, jag var ändå alltid motiverad!

Det gör ont att säga det, men nu har jag verkligen ingen motivation alls. Jag har ingen i stallet som sällskap, ingen som pushar mig till att bli bättre, ingen som skrattar och underhåller mig i stallet. Ingen.
Jag tvingar mig själv till att gå ner och mocka, men jag skjuter oftast upp det in i det sista. Jag ser inte fram emot stallet.

Motivationen brast en del när jag fick sälja min första egenköpta häst. Motivationen brister ännu mer när sin ponny ständigt har problem, när man har en tredje häst att ta hand om som inte ens är ens egna, när man ständigt måste lägga ut pengar man inte har för att ge hästarna ett bra liv, när man sliter ut kroppen så dant så man går med ständig huvudvärk, spänningar och ryggont.

Missförstå mig rätt, jag ÄLSKAR mina hästar, alla tre. De har funnits där när ingen annan förstått, utan dem hade jag nog aldrig kommit dit jag är idag, utan dem skulle livet sakna mening!

Nu går jag lite "off track" här. 

Men ärligt, hur tar man sig ur detta? 
Jag vill finna tillbaka glädjen som jag hade för tre år sedan när jag flyttade hit. Jag vill få tillbaka min glada, pigga ponny som jämnt ville ut på äventyr. Jag vill få tillbaka glädjen i att ha häst!

Idag fick hästarna brassa i solen, utan täcke, i några timmar!
När jag kom ner vid fyra så hängde de på låset igen så jag öppnade stalldörrarna för att ge dem möjlighet att gå in en stund.

Självklart ville de in, så de fick lite hösilage och jag tänkte verka lite traktstöd på Ella samt borsta alla tre.
Jag hann borsta Ella och Rebelle innan jag skulle verka traktstöden.

Ellas hovar är JÄTTETORRA även fast vi har blött och gegga, strålarna har även växt till sig ordentligt efter Pau D'arco kuren + att framhovarna nu, efter två år, börjat skåla sig!!!! Äntligen!
Iallfall så tog jag min hovkniv, som förövrigt vässades för en vecka sedan, och sedan de trasiga tunna ridhandskarna jag brukar använda i stallet (inte vid verkning) och började karva.
När jag var kvar med traktstöden så skulle jag ta bort en flik från strålen, och vips så var kniven långt in i vänstra pekfingret!

Fick lite smått panik så jag ringde Christoffer och sa att det rann blod och att jag trodde att jag skulle svimma. Just då mådde jag inte så dåligt, utan tog ett kort med mobilen. Det rann verkligen blod och när jag stod och kollade på det så började jag skaka. Inte bara lite, utan jag skakade som om jag dansade efter regn!
Jag sköljde av med kallt vatten och tryckte ihop såret samt satte handen högt, precis som man lärt sig i scouterna.
Chrille kom springandes med en "första-hjälpen låda" som om jag vore döende.
Efter detta kommer jag inte ihåg så mycket, förutom att han ledde mig upp till huset då jag höll på att svimma.
Väl uppe i huset så lade jag mig i sängen, fick ett glas vatten och två ostmackor och höll handen högt. Sedan bara släppte det. Jag slutade skaka och visste inte riktigt vad som hänt.

Jag vill inte vara den som är den, men jag är verkligen inte vek vad gäller skador (förutom på hästarna, då bölar jag som en liten unge). Jag förstår verkligen inte varför jag reagerade så. Jag skar mig i fingret och höll på att svimma? 
Visserligen hade jag inte ätit på hela dagen, men min reaktion chockar mig!

Självklart var det ösregn första natten de fick gå ute...
Ella fick på sig ett övergångstäcke med hals (fast hals, annars hade jag gärna haft utan) för att skydda hennes känsliga njurar mot regnet.

Det var iallafall inga sura miner när jag gav dem kvällsmaten, utan de såg riktigt nöjda ut!
I morse när de fick frukosten så stod de dock vid stalldörren och hängde, men så fort de fick mat så var de glada igen.

Jag har tänkt mycket på detta med fri tillgång på grovfoder. Jag vill gärna ge den möjligheten till Ella och Rebelle, men så länge Thea står i samma hage så kommer det inte att hända.
Vårt grovfoder har dessutom alldeles för höga värden för att ha på fri tillgång, speciellt när Ella och Thea inte motioneras.
Halm har de att äta till max, men de har börjat rata det nu när det finns gräs att äta. För om ni inte visste det så har gräset växt hela december!

Jag får klura lite mer på detta med fri tillgång då jag verkligen vill att Rebelle ska få en bra start i livet och kunna växa bra utan kraftfoder.

Vad tycker ni? Jag är kluven!

2013 har, på många plan, varit ett skitår för mig.
Jag tänkte nu testa att göra en liten lista med mål för att få mig lite fokuserad på att göra detta år bättre!

Mål för mig:
- Må bättre
- Träna mer
- Ta tag i saker som jag skjutit upp
- Gå ner 5 kg
- Uppskatta det positiva
- Bearbeta det negativa
- Aktivera Ella minst tre dagar i veckan

Mål för Ella:
- Träna upp konditionen
- Inkörning
- Hitta en bättre form/bärighet
- Få kroppen bättre
- Bygga muskler
- Minska strålrötan på framhovarna

Mål för Rebelle:
- Kunna gå ut på promenad utan protester
- Bli verkad utan att tjaffsa för mycket
- Ha sele på ryggen

Mål för Thea:
- Bli igångsatt till våren
- Kunna tömköras ute i Klockrike
- Påbörjad inköring, kunna dra däck/stockar
- Få upp konditionen
- Bygga muskler
- Minska hålväggarna på hovarna


Det som är markerat i fet skrift är de saker jag tycker är det viktigaste och är alltså det jag kommer lägga mest fokus på.

Jag får försöka påminna mig själv om denna lista, och förhoppningsvis kan jag bocka av några punkter innan året är slut!

Jag har, sedan mitten av november, tagit in hästarna under natten för att de + hovarna ska få torka upp lite.
Stora delar av hagarna är upptrampade och blir sedan gegga pga. det underbara vädret med regn och plusgrader.

Iallafall så brukar jag bara öppna stalldörrarna så får de gå rätt in, jag ropar eller visslar så de vet att jag är där och då kommer de springandes.
Nu har de sagt ifrån. De stannar ca 300 m från stalldörren och sedan står de bara och glor. Efter ett tag vänder de och går igen men kommer sedan tillbaka efter en stund.

Jag trodde först att de kanske tyckte att de får komma in för tidigt (23.00), men det spelar ingen roll om jag kommer vid 23, 00 eller 01.
Så nu idag kommer jag testa att ha dem ute under natten istället. Det blir inte kallare än -1 här, och det har hänt tre till fem gånger under hela december.

Kan det vara så att hästarna protesterar mot att stå inne?
Jag kan inte komma att tänka på att det kan vara något annat...