Bristande motivation
Sedan jag kan minnas har jag haft ont i lederna vilket såklart drar ner motivationen över lag, men när jag fick Ella så åkte motivationen upp till max. Jag älskade att åka till stallet och ta hand om MIN ponny, rida var en bonus. Jag älskade att mocka, smörja läder, sopa stallgången, fixa maten m.m. Allt som hade med Ella att göra älskade jag. Jag såg alltid fram emot att få åka till stallet, även om det var snöstorm och bussen var försenad, jag var ändå alltid motiverad!
Det gör ont att säga det, men nu har jag verkligen ingen motivation alls. Jag har ingen i stallet som sällskap, ingen som pushar mig till att bli bättre, ingen som skrattar och underhåller mig i stallet. Ingen.
Jag tvingar mig själv till att gå ner och mocka, men jag skjuter oftast upp det in i det sista. Jag ser inte fram emot stallet.
Missförstå mig rätt, jag ÄLSKAR mina hästar, alla tre. De har funnits där när ingen annan förstått, utan dem hade jag nog aldrig kommit dit jag är idag, utan dem skulle livet sakna mening!
Nu går jag lite "off track" här.
Men ärligt, hur tar man sig ur detta?
Jag vill finna tillbaka glädjen som jag hade för tre år sedan när jag flyttade hit. Jag vill få tillbaka min glada, pigga ponny som jämnt ville ut på äventyr. Jag vill få tillbaka glädjen i att ha häst!
Åh… Gör mig ledsen att läsa det här :(
Jag kan inte säga att jag tappat motivationen, men jag är inte i stallet så mkt som jag vill eller kan. Men det är ju just för att jag ogillar stallägarna… Verkligen…. o jag har så mkt jag vill göra annorlunda o jag går som bara o väntar på att köpa gård.
Mina går ju mest bara i hagen o äter, men de är inte speciellt ledsna för det. Rugge är lite uttråkad ibland o vill ha en kompis, men de är klart att jag vill göra mer med bägge två, om de vill. Men det är så jobbigt då jag vet att folk är så rädda för Rugge. O jag har cykelbanor o människor o hus överallt. Han är ju stor, men lika snäll, men de är väl svårt att se då han ser ett grässtrå o springer ner i diket o jag flyger efter, haha. Vi har inte riktigt hittat den här nyckeln i att fråga om vi ska gå dit, ibland blir han så uppslukad så han bara går! men, bara de få promenaderna i somras har ju hjälpt mkt, trots att vi inte tränat ngt alls!
Men jag förstår hur du menar. Men jag vet inte om det finns ngn konkret lösning… Jag hade ju en jättedal 2009, mådde piss psykiskt själ, tillslut kommenterade de i stallet att ilda va sjuk, för hon stod bara i ett hörn i hagen hela dagarna, åt mkt sämre än vanligt. De blev väl lite min vändpunkt.
Ofta läser man om folksom försöker hålla upp ngn slags sken framför hästarna om att de inte mår dåligt eller så, vilket inte funkar särskilt bra. Jag blir mer o mer att jag inte ser det som ngt negativt att hästarna får gå i hagen. Både du o jag har sådana hagar så våra hästar kan det, de får röra sig, o inte på bara 20 kvm.
Så, nu vet jag ju inte hur mkt du gör med dem, men låt dem vila? Kan de inte stå ute dygnet runt då? O du kanske kan fylla massa hönät o hänga/lägga ut så slipper du fylla hö hundra ggr per dag o de knske slutar stå vid dörren o vänta på morgonen? För bara det kan ju va en stress för dig, att de väntar. Jag får ont i hjärtat då Rugge står o tittar på mig när jag kör från stallet, haha, än om de inte nödvändigtvis behöver betyda att han är ledsen o tkr jag sviker honom!
Hoppas det löser sig fina! O du vet vart jag finns om det är ngt!! O du är välkommen att hälsa på Ruggelito när helst du vill!! Hade ju varit svinkul om de passade då vi förhoppningsvis köpt gård o flyttat! :D KRAMMM!!!!