FY FAN FÖR DET ÄCKLIGA REALGYMNASIET!
Vi börjar från början.
Jag har haft ont i knäna hela mitt liv, läkarna sa växtvärk. När jag var 15 så sa läkarna att det inte kunde vara växtvärk mer.
Jag fick sluta springa då mina knän bara vek sig, jag kunde inte sova då det bara värkte och värkte.
Jag gick till läkarna ofta, fick tabletter och tider till sjukgymnast.
När jag flyttade ner till vreta så blev det värre. Jag kunde inte ta mig ur sängen vissa dagar och andra dagar kunde jag inte sova då det gjorde så ont. Jag försov mig och sov hela dagar då min kropp kraschade pga. värken.
Jag fick ingen hjälp och jag kunde inte gå till läkare då jag fortfarande var skriven i Ludvika.
Jag flyttade hem igen efter ett halvår och då började jag gå till vårdcentralen igen.
Efter ännu ett halvår så hade jag rejält ont och läkaren ville skriva ut starkare värktabletter. Då satte min mamma stopp.
Jag fick istället åka och röntga knäna, vilket så klart inte visade något, och sedan fick jag en remiss till en reumatolog i Falun.
Reumatologen gjorde "triggertest", vilket innebär att han trycker på punkter på kroppen och om man har ont så fick man säga till. Hade man ont på 11 av 18 ställen, tillsammans med en blankett man fick svara på, så fick man diagnosen Fibromyalgi. Denna fick inte jag även om allt stämde in.... Jag var för ung.
Istället sa läkaren att jag hade ont för att jag inte kunde sova, och därefter fick jag antideprissiva som skulle fungera som sömntabletter.
Kan ni tro att jag blev bättre?
NEJ.
Min lärare på skolan fixade en tid hos en fysioterapeut för hjälp, och när jag kom dit så sa dem att det är många tjejer i min ålder som har ont i knäna. Han sa även att han hade en vän (läkare/forskare) i skåne som forskade just kring ledvärk hos unga.
Jag fick ingen mer hjälp och jag fick försöka hålla ut.
Vid denna tid hade jag börjat få ont på fler ställen. Smärtan flyttade runt mellan knäna, höfterna, axlarna, armbågarna, händerna/fingarna och fotlederna.. Huvudvärk och migrän hade även blivit en del av mitt liv.
Efter ett halvår hade jag flyttat ner till vreta igen, hit till gården, och jag skrev mig här nere.
I början hjälpte min läkare väldigt mycket. Jag fick tider till sjukgymnast och arbetsterapeut men inget blev bättre.
Jag fick ta många prover och det blev många vändor till vårdcentralen.
Till slut trodde han, efter att jag fått domningar och stickningar i ena handen och halva ansiktet, att jag hade MS.
Jag åkte till en neurolog och självklart hade jag inte MS.
Efter detta gick de vidare med att kolla FM (Fibromyalgi), och igen göra triggertest och fylla i blankett.
Sjukgymnasten som gjorde detta test sa att jag hade FM och jag var så glad! Även om jag visste att det inte gick att göra något åt smärtan, så visste jag iallfall vad jag hade.
Denna lycka varade inte länge då jag ville få ett intyg som visade att jag hade denna sjukdom då jag skulle börja nya skolan, realgymnasiet.
Jag fick såklart inget intyg då jag inte hade FM. Tydligen så var jag inte dålig i magen och hade inte så mycket huvudvärk som man behövde för att få diagnosen.
Jag bröt ihop totalt. Jag sprang ner till stallet och grät. Jag grät så mycket då jag förstod att mina resterande skolår skulle bli ett helvete.
Innan skolan började så fick jag gå på ett möte med min nya mentor och rektor.
Dem sa att det inte skulle vara något som helst problem att gå på den skolan även om jag hade ledvärk... Så länge som jag hade regelbunden kontakt med läkare som skulle fortsätta med utredningen.
Till en början gick det bra, sen blev det sämre.
Skolan var inte alls som dem lovade. Jag låg efter i kurserna och jag fick inte information när det hände nya saker i skolan.
Jag fick byta läkare efter ett tag då min fick byta vårdcentral.
När jag gick till den nya läkaren då jag behövde ett sjukintyg för en vecka så var han så otrevlig.
Direkt jag kom innanför dörren så sa han något i stil med "Du är deprimerad, du är deprimerad för att dina föräldrar flyttat till USA".
Jag började gråta igen. Varför ska jag gå till en läkare som beter sig som ett rövhål? Som hittar på orsaker som inte finns.
Det var som när jag gick till skolsystern på vreta och hon sa att jag hade ont i lederna för att jag blivit sexuellt utnyttjad när jag var liten. Jag kommer inte ihåg det, men kroppen gör det.
Iallfall så skrev läkaren ut antideprissiva som jag aldrig åt då det var samma som jag fick några år tidigare.
Efter detta så fick jag en ny läkare då jag vägrade gå till denna.
Min nya läkare var en bekant till Christoffers mamma. Han bor även här i Klockrike.
Denna läkare var en sådan som inte lyssnar. Inte känner. Inte bryr sig.
Jag fick ta mer blodprover och sedan rötga knäna. Och gissa vad? Det var INGET fel på mig.
När detta visade sig så började han prata på att det är något psykosomatiskt, alltså att allt är i min hjärna.
Detta är så himla konstigt då alla problem som jag har, har även min morfar fått leva med hela sitt liv.
Läkarna hittade inget fel på honom heller.
Nu tillbaka till skolan då.
Jag har inte klarat av att gå i skolan, ta hand om hästarna och huset.
Rugge blev såld och det blev bättre med stressen ett tag. Sedan blev Ella dräktig och stressen är tillbaka.
Förkyldningarna har kommit och gått hela det här året och detta, och kyla, gör min ledvärk mycket värre.
Skolan har tvingat mig in på evk (elevvårdskonferans), vilket är med biträdande rektor, mentor och skolsyster.
Vi kommer inte fram till något.
Efter några veckor så blev det ett nytt evk. Där sa dem att jag skulle göra 800 p denna termin. Vilket är att plugga 200 %.
Jag gick med på detta då de flesta kurserna var sådana som jag kan tenta av.
Skolan har gjort så mycket fel redan här så jag vet inte vad.
Men idag förstår ni, fick jag hem ett mejl från CSN, där det står att jag bara läser 50 % sedan 7 januari 2013.
Detta betyder att jag kan komma att få betala tillbaka 50 % av alla pengar jag fått in i månaden sedan januari.
Detta gör även att jag kommer att få 50 % av CSN för resterande tiden fram till studenten.
Jag mår redan dåligt som det är, jag har dåligt med pengar som det är, mitt LIV är jobbigt som det är.
Jag fick ett brev från skolan för ca en månad sedan där det stod att de kommer att rapportera till CSN att ajg har hög frånvaro. Inget om 50 %.
Ingen varning. Inte ett ljud om det till mig.
OM man ska sätta en elev på 50 % så ska väl skolan SÄGA det till eleven??
Jag går nu i skolan till 100 % och mår piss resten av dagen.
Det enda jag ork till är att fixa stallet och sedan ligger jag bara i soffan resten av dagen.
Jag är sååå nära på att hoppa av skolan nu. Börja plugga enskilda kurser på lernia och bara ta det lugnt.
Jag måste lära mig att sluta stressa och bara må bra!
Det var såååååå längesedan jag kan säga att jag mått bra.
Jag hoppas på att Christoffer snart får ett jobb så han blir den som drar in mest pengar. Jag orkar inte ha den stressen mer. Allt hänger på mig. Jämnt!
I framtiden hoppas jag att jag får tillbaka min glöd till hästarna, smärtan ska vara kontollerbar och jag ska ha slutbetyg från gymnasiet.
Det enda jag kan göra är att sikta framåt!
Jag har haft ont i knäna hela mitt liv, läkarna sa växtvärk. När jag var 15 så sa läkarna att det inte kunde vara växtvärk mer.
Jag fick sluta springa då mina knän bara vek sig, jag kunde inte sova då det bara värkte och värkte.
Jag gick till läkarna ofta, fick tabletter och tider till sjukgymnast.
När jag flyttade ner till vreta så blev det värre. Jag kunde inte ta mig ur sängen vissa dagar och andra dagar kunde jag inte sova då det gjorde så ont. Jag försov mig och sov hela dagar då min kropp kraschade pga. värken.
Jag fick ingen hjälp och jag kunde inte gå till läkare då jag fortfarande var skriven i Ludvika.
Jag flyttade hem igen efter ett halvår och då började jag gå till vårdcentralen igen.
Efter ännu ett halvår så hade jag rejält ont och läkaren ville skriva ut starkare värktabletter. Då satte min mamma stopp.
Jag fick istället åka och röntga knäna, vilket så klart inte visade något, och sedan fick jag en remiss till en reumatolog i Falun.
Reumatologen gjorde "triggertest", vilket innebär att han trycker på punkter på kroppen och om man har ont så fick man säga till. Hade man ont på 11 av 18 ställen, tillsammans med en blankett man fick svara på, så fick man diagnosen Fibromyalgi. Denna fick inte jag även om allt stämde in.... Jag var för ung.
Istället sa läkaren att jag hade ont för att jag inte kunde sova, och därefter fick jag antideprissiva som skulle fungera som sömntabletter.
Kan ni tro att jag blev bättre?
NEJ.
Min lärare på skolan fixade en tid hos en fysioterapeut för hjälp, och när jag kom dit så sa dem att det är många tjejer i min ålder som har ont i knäna. Han sa även att han hade en vän (läkare/forskare) i skåne som forskade just kring ledvärk hos unga.
Jag fick ingen mer hjälp och jag fick försöka hålla ut.
Vid denna tid hade jag börjat få ont på fler ställen. Smärtan flyttade runt mellan knäna, höfterna, axlarna, armbågarna, händerna/fingarna och fotlederna.. Huvudvärk och migrän hade även blivit en del av mitt liv.
Efter ett halvår hade jag flyttat ner till vreta igen, hit till gården, och jag skrev mig här nere.
I början hjälpte min läkare väldigt mycket. Jag fick tider till sjukgymnast och arbetsterapeut men inget blev bättre.
Jag fick ta många prover och det blev många vändor till vårdcentralen.
Till slut trodde han, efter att jag fått domningar och stickningar i ena handen och halva ansiktet, att jag hade MS.
Jag åkte till en neurolog och självklart hade jag inte MS.
Efter detta gick de vidare med att kolla FM (Fibromyalgi), och igen göra triggertest och fylla i blankett.
Sjukgymnasten som gjorde detta test sa att jag hade FM och jag var så glad! Även om jag visste att det inte gick att göra något åt smärtan, så visste jag iallfall vad jag hade.
Denna lycka varade inte länge då jag ville få ett intyg som visade att jag hade denna sjukdom då jag skulle börja nya skolan, realgymnasiet.
Jag fick såklart inget intyg då jag inte hade FM. Tydligen så var jag inte dålig i magen och hade inte så mycket huvudvärk som man behövde för att få diagnosen.
Jag bröt ihop totalt. Jag sprang ner till stallet och grät. Jag grät så mycket då jag förstod att mina resterande skolår skulle bli ett helvete.
Innan skolan började så fick jag gå på ett möte med min nya mentor och rektor.
Dem sa att det inte skulle vara något som helst problem att gå på den skolan även om jag hade ledvärk... Så länge som jag hade regelbunden kontakt med läkare som skulle fortsätta med utredningen.
Till en början gick det bra, sen blev det sämre.
Skolan var inte alls som dem lovade. Jag låg efter i kurserna och jag fick inte information när det hände nya saker i skolan.
Jag fick byta läkare efter ett tag då min fick byta vårdcentral.
När jag gick till den nya läkaren då jag behövde ett sjukintyg för en vecka så var han så otrevlig.
Direkt jag kom innanför dörren så sa han något i stil med "Du är deprimerad, du är deprimerad för att dina föräldrar flyttat till USA".
Jag började gråta igen. Varför ska jag gå till en läkare som beter sig som ett rövhål? Som hittar på orsaker som inte finns.
Det var som när jag gick till skolsystern på vreta och hon sa att jag hade ont i lederna för att jag blivit sexuellt utnyttjad när jag var liten. Jag kommer inte ihåg det, men kroppen gör det.
Iallfall så skrev läkaren ut antideprissiva som jag aldrig åt då det var samma som jag fick några år tidigare.
Efter detta så fick jag en ny läkare då jag vägrade gå till denna.
Min nya läkare var en bekant till Christoffers mamma. Han bor även här i Klockrike.
Denna läkare var en sådan som inte lyssnar. Inte känner. Inte bryr sig.
Jag fick ta mer blodprover och sedan rötga knäna. Och gissa vad? Det var INGET fel på mig.
När detta visade sig så började han prata på att det är något psykosomatiskt, alltså att allt är i min hjärna.
Detta är så himla konstigt då alla problem som jag har, har även min morfar fått leva med hela sitt liv.
Läkarna hittade inget fel på honom heller.
Nu tillbaka till skolan då.
Jag har inte klarat av att gå i skolan, ta hand om hästarna och huset.
Rugge blev såld och det blev bättre med stressen ett tag. Sedan blev Ella dräktig och stressen är tillbaka.
Förkyldningarna har kommit och gått hela det här året och detta, och kyla, gör min ledvärk mycket värre.
Skolan har tvingat mig in på evk (elevvårdskonferans), vilket är med biträdande rektor, mentor och skolsyster.
Vi kommer inte fram till något.
Efter några veckor så blev det ett nytt evk. Där sa dem att jag skulle göra 800 p denna termin. Vilket är att plugga 200 %.
Jag gick med på detta då de flesta kurserna var sådana som jag kan tenta av.
Skolan har gjort så mycket fel redan här så jag vet inte vad.
Men idag förstår ni, fick jag hem ett mejl från CSN, där det står att jag bara läser 50 % sedan 7 januari 2013.
Detta betyder att jag kan komma att få betala tillbaka 50 % av alla pengar jag fått in i månaden sedan januari.
Detta gör även att jag kommer att få 50 % av CSN för resterande tiden fram till studenten.
Jag mår redan dåligt som det är, jag har dåligt med pengar som det är, mitt LIV är jobbigt som det är.
Jag fick ett brev från skolan för ca en månad sedan där det stod att de kommer att rapportera till CSN att ajg har hög frånvaro. Inget om 50 %.
Ingen varning. Inte ett ljud om det till mig.
OM man ska sätta en elev på 50 % så ska väl skolan SÄGA det till eleven??
Jag går nu i skolan till 100 % och mår piss resten av dagen.
Det enda jag ork till är att fixa stallet och sedan ligger jag bara i soffan resten av dagen.
Jag är sååå nära på att hoppa av skolan nu. Börja plugga enskilda kurser på lernia och bara ta det lugnt.
Jag måste lära mig att sluta stressa och bara må bra!
Det var såååååå längesedan jag kan säga att jag mått bra.
Jag hoppas på att Christoffer snart får ett jobb så han blir den som drar in mest pengar. Jag orkar inte ha den stressen mer. Allt hänger på mig. Jämnt!
I framtiden hoppas jag att jag får tillbaka min glöd till hästarna, smärtan ska vara kontollerbar och jag ska ha slutbetyg från gymnasiet.
Det enda jag kan göra är att sikta framåt!
Solen tittade fram
Idag är en sådan dag när livet suger stenhårt.
Jag vaknade av att det kändes som att någon skjutit mig i knäskålen + att jag har fetaste förkyldningen.
Vädret har varit kanontrevligt hela dagen, perfekt ridväder.
Jag är ledsen över att inte ha någon häst att rida, att jag inte vet hur framtiden kommer se ut, att jag är som en levande död.
Jag orkar inte ta tag i verkligheten utan jag sitter hellre och gräver ner mig i soffan framför datorn eller TVn.
Jag vaknade av att det kändes som att någon skjutit mig i knäskålen + att jag har fetaste förkyldningen.
Vädret har varit kanontrevligt hela dagen, perfekt ridväder.
Jag är ledsen över att inte ha någon häst att rida, att jag inte vet hur framtiden kommer se ut, att jag är som en levande död.
Jag orkar inte ta tag i verkligheten utan jag sitter hellre och gräver ner mig i soffan framför datorn eller TVn.
Igår pratade jag med P-A, han som äger gården, och då slog det mig att jag faktiskt inte får någon glädje från hästarna mer. Jag blir inte glad av att gå ner till stallet utan jag tycker att det mesta är jobbigt och orkeskrävande.
Jag önskar så mycket att jag skulle kunna vara som alla andra friska ungdomar som går i skolan/jobbar och på helgerna så är dem ute oh festar. Jag vill också ha orken till att göra något. Bara umgås med folk, prata, skratta.
Imorse fick jag ett sms av min mamma. Min lillasyster på 14 år ligger inne på akuten i Falun. Troligtvis är det blindtarmen, så dem ska göra titthålskirurgi då dem inte hittade något på Ultraljudet.
Jag hoppas innerligt att dem hittar vad som är fel. Det skulle göra så ont i mig ifall hon också kommer få leva med kronisk värk.
Nu fick jag höra att hon ligger med dropp och smärtstillande i väntan på operation.
Jag vet inte vad det är för fel på min släkt men min morfar hade samma värk som mig, min storasyster har kronisk huvudvärk och nu även något problem med magen och så kommer lilla jag med kronisk ledvärk.
Alla utan diagnos.
Jag försöker självklart göra det bästa av situationen men det är väldigt svårt när smärtan blir värre och värre för varje år. Jag orkar inte gå upp varje morgon och "pusha" mig igenom dagen.
Vi får väl se. Om något år kanske allt är bra igen och jag har börjat rida ordentligt igen. Börja känna att livet är lite enklare, lite roligare, lite bättre.
Jag önskar så mycket att jag skulle kunna vara som alla andra friska ungdomar som går i skolan/jobbar och på helgerna så är dem ute oh festar. Jag vill också ha orken till att göra något. Bara umgås med folk, prata, skratta.
Imorse fick jag ett sms av min mamma. Min lillasyster på 14 år ligger inne på akuten i Falun. Troligtvis är det blindtarmen, så dem ska göra titthålskirurgi då dem inte hittade något på Ultraljudet.
Jag hoppas innerligt att dem hittar vad som är fel. Det skulle göra så ont i mig ifall hon också kommer få leva med kronisk värk.
Nu fick jag höra att hon ligger med dropp och smärtstillande i väntan på operation.
Jag vet inte vad det är för fel på min släkt men min morfar hade samma värk som mig, min storasyster har kronisk huvudvärk och nu även något problem med magen och så kommer lilla jag med kronisk ledvärk.
Alla utan diagnos.
Jag försöker självklart göra det bästa av situationen men det är väldigt svårt när smärtan blir värre och värre för varje år. Jag orkar inte gå upp varje morgon och "pusha" mig igenom dagen.
Vi får väl se. Om något år kanske allt är bra igen och jag har börjat rida ordentligt igen. Börja känna att livet är lite enklare, lite roligare, lite bättre.