Idag är en sådan dag när livet suger stenhårt.
Jag vaknade av att det kändes som att någon skjutit mig i knäskålen + att jag har fetaste förkyldningen.
Vädret har varit kanontrevligt hela dagen, perfekt ridväder.

Jag är ledsen över att inte ha någon häst att rida, att jag inte vet hur framtiden kommer se ut, att jag är som en levande död.

Jag orkar inte ta tag i verkligheten utan jag sitter hellre och gräver ner mig i soffan framför datorn eller TVn.

Igår pratade jag med P-A, han som äger gården, och då slog det mig att jag faktiskt inte får någon glädje från hästarna mer. Jag blir inte glad av att gå ner till stallet utan jag tycker att det mesta är jobbigt och orkeskrävande.
Jag önskar så mycket att jag skulle kunna vara som alla andra friska ungdomar som går i skolan/jobbar och på helgerna så är dem ute oh festar. Jag vill också ha orken till att göra något. Bara umgås med folk, prata, skratta.

Imorse fick jag ett sms av min mamma. Min lillasyster på 14 år ligger inne på akuten i Falun. Troligtvis är det blindtarmen, så dem ska göra titthålskirurgi då dem inte hittade något på Ultraljudet.
Jag hoppas innerligt att dem hittar vad som är fel. Det skulle göra så ont i mig ifall hon också kommer få leva med kronisk värk.
Nu fick jag höra att hon ligger med dropp och smärtstillande i väntan på operation.

Jag vet inte vad det är för fel på min släkt men min morfar hade samma värk som mig, min storasyster har kronisk huvudvärk och nu även något problem med magen och så kommer lilla jag med kronisk ledvärk.
Alla utan diagnos.

Jag försöker självklart göra det bästa av situationen men det är väldigt svårt när smärtan blir värre och värre för varje år. Jag orkar inte gå upp varje morgon och "pusha" mig igenom dagen.

Vi får väl se. Om något år kanske allt är bra igen och jag har börjat rida ordentligt igen. Börja känna att livet är lite enklare, lite roligare, lite bättre.