Nu har jag äntligen sovit lite så nu tänkte jag berätta lite för er!


I onsdags började mjölken rinna och Ella betedde sig riktigt konstigt. Tempen låg på 37.1 vilket är väldigt lågt för henne.
På kvällen sprutade mjölken, som var tjock och söt, ut och Ella såg allmänt rastlös ut och tempen var fortfarande lägre.

Jag smsade min mamma och Sofia att jag skulle börja vaka, detta var 22.08.
Jag satte mig ute i hagen med en kopp kaffe och en pannlampa strax efter 22.30. Hon lade sig ner ett par gånger och suckade/stönade för att sedan rulla sig.

Jag fick besök vid 23.20 och jag sa då till honom att jag inte kunde prata då jag trodde att det snart var dags. 
Kl 23.40 ringde jag min sambo och sa att det var dags och fyra minuter senare gick vattnet.

Den vita fosterblåsan syntes. 
En vit liten hov.
Ett ljust ben.
En till hov.
En rosa mule och ett till ljust ben.

Allt gick bra tills pannan kom. Ella kämpade och ställde sig upp, men det kom ingen vart.
När hon väl lade sig igen så fick jag hjälpa till att dra. 
Ut kom ett söt litet fuxföl med stor bläs. 
Jag trodde direkt att hon var död då hon inte rörde sig, inte heller andades.
Jag drog längst med näsborrarna så tills hon började andas.

Ella låg kvar och var lite tagen tills bebis kröp fran till mulen på henne. Hon började "brumma" rejält och har inte slutat sedan dess.
När hon väl började röra sig lite så ville kunde hon inte ställa sig upp. Hon försökte flera gånger men sedan gav hon upp. 
Det började bli riktigt kallt och det var rikligt med dagg.
Jag tyckte inte att hon kunde ligga ner längre så Christoffer fick leda Ella och jag bar Rebelle in i boxen.
Väl inne i boxen så ställde hon sig upp och hittade mjölkbaren.

Jag hade alla möjliga känslor och det pirrade fortarande i magen. 
Visst kom det ett par tårar. Vem skulle inte gråta när man fått ett sådant perfekt föl från min älskade ponny och min älskade Ruggis.

Just nu står de ute i hagen och Rebelle springer som en galning, äter mycket och sover i mammas hö.

Veterinären var här igår och tog en foalcheck och antikroppshallten var perfekt.

Här är några bilder.

 

En timme gammal och ska precis tutta.

Jag kan ännu inte fatta att hon är här. Att hon är min. Att hon blev allt jag önskat mig. Att allt gått bra.